Ibland måste man våga hoppa

Ibland måste man våga hoppa. Våga ta språnget. Men jag måste erkänna att det är rätt pirrigt just nu på jobbfronten.

Ska försöka ta det lite som Simon på den här bilden. Lekfullt och lite lagom "laid back". Våga slappna av och ta det lite som det kommer.

I morgon gör jag min allra sista arbetsdag på Almbro skola. Det känns rätt men ändå ganska tungt. Kan inte riktigt förstå att allt kommer att rulla på "som vanligt" nästa vecka och veckan efter den och veckan efter den... Ja, ni förstår.

För min del kommer följande veckor inte alls vara "som vanligt". Undrar hur länge det dröjer innan det känns "som vanligt" med mitt nya "som vanligt"? Några veckor... några månader... kanske några år. Man kan ju inte bara skriva över 10 års "som vanligt". Det låter sig lixom inte göras i ett svep. Det är nog tur det. För var hittar man då sin trygghet? En stor del av mitt "som vanligt" utgör ju tryggheten i min yrkesidentitet just nu, just idag... innan allt det nya och omvälvande som jag ska vara med om.

I morgon ska jag krama mina arbetskamrater och tacka dem för den tid vi haft tillsammans. Stort tack till alla elever, föräldrar, kollegor jag haft. Det har varit härliga år på Almbro och jag ser verkligen fram emot härliga år på Rostaskolan.

Kram Lotta